Bandysäsongen 99/00 slutade för vår del i onsdags i och med 6-2 förlusten i den femte kvartsfinalen mot Västerås. Efter en i övrigt halvdan och konstig säsong så tycker jag att vi stod upp bra mot VSK och pressade dom till fem tuffa matcher. I den avgörande matchen räckte vi dock inte riktigt till, magsjuka och ett bra spelande VSK var väl dom största orsakerna till det. Trots att man förlorar sådana matcher tror jag det är mycket nyttigt för framtiden att få delta i dessa helt avgörande matcher. VSK har ju sedan tidigare rutin på det och det märktes också i onsdags.
Om man tar en titt på säsongen från början så startade det hela mycket bra med seger i Hamar Cup mot bra motstånd och även (pliktskyldigast) seger i Hub-cupen på Ön. Första bakslaget kom i World-Cup i Ljusdal där vi inte nådde kvartsfinalsspelet. Därefter dags för grundserien som i mina ögon blev en märklig historia. Poäng efter poäng plockades trots att Byn inte alls övertygade spelmässigt, med några få undantag. Dom gånger man fick lämna Ön med ett brett leende på läpparna var få. Beroende på ur vilken synvinkel man vill se det hela går det väl att vända hemmastatistiken åt det håll man själv önskar: Obesegrad hemma på ön = sant. Lika sant är dock att vi vann endast två matcher (fem X) hemma på Ön.
Bortastatistiken då betydligt trevligare: Fem segrar, en oavgjord och endast en förlust är helt klart mycket starkt och vi samlade till slut ihop 20p (Edsbyrekord) och blev tvåa efter SAIK. Trots alla poäng var det med lite oro man gick in i Elitserien eftersom åtminstonde jag då tyckte att vi saknade ett eget vägvinnande spel. Starten i Elitserien blev också trög med två inledande förluster mot Motala och Bajen. Sedan kom Byns längsta formtopp under säsongen vilket gav tre segrar mot Boltic, VSK och Motala, samtliga efter bra spel. Matchen mot VSK en riktig höjdare då plötsligt allt funkade och spelglädjen fanns där igen. Efter formtoppen kom dock en svacka, modell lite för lång, och fem raka förluster inkasserades. Mest svidande utan tvekan 6-8 hemma mot BGIF. Lite reparation i och med 14-0 (målrekord) mot Boltic i sista matchen gav till slut femte plats i Elitserien med åtta poäng.
En femte plats med åtta poäng i Elitserien skulle nog när säsongen började ha setts som ett misslyckande. När Elitserien var färdigspelad kände man sig dock nöjd med att ha klarat sig från förkval. Knepigt.Tycker sedan att kvartsfinalerna mot VSK ändå räddade ganska mycket av säsongen där match nr 4 hemma på Ön var helt formidabel och gav en 4-0 seger. Det går ju alltid att använda ordet om, men tänk ändå om den andra kvartsfinalen hemma på Ön varit i närheten av den matchen från Byns sida, då hade vi spelat bandy än idag. Att istället vinna en helt avgörande match nere på Rocklunda är självklart mycket svårare. Hade Byn klarat den uppgiften hade det varit rent bragdbetonat. Jag tycker dock inte en seger där hade varit denna säsong ”värdig” utan tycker ändå Bypöjkarna kan känna sig stolta över insatserna i kvartsfinalserien, trots att vi inte gick vidare.Därmed är det för vår del alltså dags för nästa intensiva period, nämligen ”silly season”. Som vanligt kommer det att bytas en hel del spelare i lagen och detta lär också gälla Byn. Drömmen är som vanligt att det ska bli så lite förändringar som möjligt i truppen, om det blir så får framtiden utvisa. Dom spelare jag själv placerat i gruppen ”osäkra kort” är följande: Sebastian Jonsson, Alexander Zinkevitj, Fredrik Lindblom, Dan Hjelm och Dan Jonsson. Även om inte alla av dom övriga i truppen ännu inte har ritat på sina papper så ”känns det i ryggmärgen” som att vi får behålla dom. Nånting säger mig också att många av storfräsarna i dom nuvarande semifinallagen kommer att röra på sig efter säsongen. Om någon av dom drar på sig vår röda tröja nästa säsong återstår att se…….
